Denna sommar är det fokus på löpning då jag anmält mig till Lidingöloppet för 2.a gången i livet - det var ett av de trevligaste lopp jag sprungit och jag gillar utmaningen i att springa långt. Att springa 3 mil i delvis uppförslutning sätter nämligen sina spår i leder, muskler men framförallt mentalt - man hinner tänka mycket under tiden man springer!

Så nu blir det långlöpning varje helg (utöver annan löpning som intervaller, backträning, vanliga små rundor, styrkeprogression ben mm.)Jag har slarvat lite med detta och bara varit ute på en enda långlöpning hittills (15 km) så igår kväll, klockan åtta på kvällen var det bara att ge sig iväg ut. Jag var inte alls sugen men tvingade mig själv att utföra detta. Bestämde mig för att prova utan vätska eller extra energi då programmet jag följer sa att jag skulle springa sjukt sakta... 17 km i 7:30 tempo. Inte särskilt jobbigt... mest tråkigt. Man är så utelämnad till sina egna tankar i lång tid...

Men när jag sprungit en stund kom jag på vad det var jag älskar med att springa länge. Man hinner se så mycket. En söt brevlåda där. Ett vilt djur i skogen. Vacker solnedgång. Hästar i hagen som kärleksfullt naggar varandra. Bonden som vinkar ett hej. Det finns massor som gör en lycklig var och varannan minut...

Jag hade svårt att hålla tempot ner, särskilt den första milen... men kom in i en bra takt efter en stund. Det blev en medelhastighet på 7,07 tempo denna gång så jag var klar på 2 timmar. Inga skador, kände mig bara lite trött i fötter och ländrygg.

Veckan som kommer innebär backträning, styrkeprogression och ett långpass på 23 km - någon som vill med!?

/Johanna